- Hem
- Om Sten
- Om Matte
- Stens Blogg
- Ledarskap
- Att utbilda
- Hundens väsen
- Hundavel
- Mentalitet
- Tjänstehund
- Video
- Mobilfilm
- Resor i bild
- Länkar
=====================

Hundens kroppspråk

Beskrivning av reaktioner
70.  Under momentets gång har testledaren tecknat sig till minnes alla hundens olika reaktioner och därvid ägnat särskild uppmärksamhet åt de reaktioner, som kan härledas till dådkraften. Sådana reaktioner är bl. a kroppsviktens fördelning bakåt eller framåt eller i jämvikt, kroppens resning och muskelstyvnad, huvudets och svansens läge, högt eller lågt huvud, horisontellt framsträckt eller bortvänt huvud, hög, horisontell eller låg svans, svans böjd under buken samt tendenser till eller genomförd flykt inom kopplets längd eller linans räckvidd. Samtidigt måste testledare också ta hänsyn till vilka andra slag av reaktioner som kan tänkas inverka på dådkraften just då, t e försvars- och eller kamplustreaktioner eller reaktioner beroende av temperament och hårdhet.

71.  Förlägger hunden kroppsvikten bakåt tyder detta på att hunden känner sig hotad och förbereder flykt. Just då signalerar den en ringa grad av rädsla. Förlägger hunden kroppsvikten framåt kan det tyda på viss mått av dådkraft men säkert är det inte. Det kan ju också bero på att hunden inte uppfattat figuren som farlig. Figuren har endast fångat hundens intresse och något har retat dess nyfikenhet. Är kroppsvikten neutral kan detta bero på samma sak som kroppsvikten framåt med mindre intresse för det som försiggår. Detta mindre intresse kan bero på tidigare kontakt med figurer (tränad hund). Normalt bör nämligen varje hund, som inte är tränad på figurer, visa något intresse för vad som händer och sker. Om hund inte visar något intresse, inte är tränad och om andra temperamentsreaktioner pekar åt samma håll kan röra sig om apati.

Bild 3 – Intresserad hund utan rädsla eller aggression (hundhuvud i profil)

Bild 4 – Hund med klämd svans (svan mot buk)

Bild 5a – Hund med stor del av kroppstyngden på bakbenen (bakvikt)

Bild 5b – Hund med stor del av kroppstyngden överförd på frambenen (framvikt)

Högt buret huvud tyder som regel på intresse utan misstänksamhet, skärpa eller rädsla. Huvudet kan även hållas högt för att hunden skall kunna upptäcka och följa figuren bakom krön eller motsvarande. Lågt eller nedsänkt buret huvud betyder som regel att hunden känner sig hotad men är beredd till försvar i någon form. I regel är också hundens kropp lägre (nedsänkt) men dock med rörelseberedd muskulatur. Vänder hunden undan huvudet utan att detta beror på splittrad uppmärksamhet, det vill säga att hunden ägnar sin uppmärksamhet åt andra störningar i närheten, kan detta tyda på en tendens till underkastelse och en viss tendens till obenägenhet för vare sig kamp eller flykt. Hunden får därför inte omgående taxeras såsom i avsaknad av dådkraft. Den kan vara av den typen som trots att den inte direkt är rädd alltid är beredd att underkasta sig.

Bild 6 – Hund med lågt, horisontellt huvud och något sänkt kroppsställning.

Svansen ger ofta relativt entydiga tecken på hundens känslostämning i varje ögonblick. Det gäller dock inte så mycket dådkraften som andra egenskaper, till exempel skärpa och försvarslust. Ju mer svansen sänks eller böjs in under buken, desto säkrare kan man vara på att hunden inte känner sig så väl till mods och att dess känsla i viss grad beror på bristande dådkraft. Observera dock! Det är inte bara vid hot som svansen kan böjas in under buken. Det är ett allmänt tecken på att hunden känner sig olustig. Men inträffar det just under dådkraftsprovet torde anledningen vara figurens inverkan. Även svansens rörelser, kombinerat med svansens läge, avslöjar mycket om hundens tillfälliga sinnesstämning. Det går knappast att med ord beskriva de uttryckssätt hunden markerar med sin svans. Detta måste ses och inläras praktiskt. Särskilt bör man observera i detta sammanhang att en hund, som håller svansen tätt intill buken men med svanstippen vibrerande i sidled och samtidigt håller huvudet lågt, skall behandlas med varsamhet. Den hunden är inte bara rädd utan också försvarsberedd och kan mycket väl övergå från passivitet till angrepp. I synnerhet kan detta bli aktuellt om hundens trängs och flyktvägarna är beskurna. Om hunden dessutom klapprar med tänderna är det en typisk ångestbitare.
Under figurens rörelser mot hunden får man ofta se inte bara kroppsviktsfördelning som tyder på lust att fly utan även mer eller mindre markerade tendenser till påbörjad flykt och även snabba, några meterlånga flyktrusher som avbryts självmant och emellanåt avslutas med att hunden åter söker sig framåt. Ett sådant beteende visar att hunden känner sig mer eller mindre hotad men den är därför inte på något sätt skräckslagen. Samma beteende kan vi uppfatta hos hundar som uppfattar situationen mer som lek än som allvar. Beteendet kan alltså inte utan vidare rubriceras som rädslesymtom utan måste ses i ett sammanhang med samtidigt uppträdande symtom som tillsammans med flykttendenserna ger helhetsbilden och karaktäriserar det hela som utslag av rädsla, lek eller kanske en blandning av bådadera. Här kommer återigen svansens läge och rörelser, huvudets läge och kroppens resning eller nedsänkning till hjälp vid bedömandet. Så är även skärpetecken som rygghårsresning, läppuppdragning och morrning. Allmänt kan sägas, att om hunden håller huvudet relativt högt och kroppen väl rest, även om framdelen av kroppen emellanåt sänks genom att frambenen sträckes framåt utåt och svansen är mer eller mindre böjd under buken, rör det sig troligen om leklust hus hunden.
Ett sådant beteende förekommer dock relativt sällan. Oftast ser man en blandning av symtom som tyder på liten rädsla och symtom som tyder på kamplust (leklust). Uppträdandet visar att hunden känner sig villrådig på grund av de känslokonflikter den utsätts för. Det vill säga, att den tenderar till olika slag av handlingar men tveksamt och egentligen utan att egentligen slutföra någon. Man kanske lika ofta ser en blandning av symtom på rädsla och försvarslust men om ingen bestämd känsla dominerar blir resultatet detsamma, vanligen villrådighet. Det är lätt att bedöma om det är försvarslust eller kamplust som uppträder samtidigt med rädslan. I det förra fallet förekommer mer eller mindre skärpereaktioner, vilket inte är fallet om endast kamplust är inblandad.
Är rädslan den dominerande känslan markeras detta oftast genom att hundens olust framträder tydligare och lusten att fly blir mera bestämd, vilket visar sig i tydliga flyktförsök och ingen eller liten strävan att återta utgångsläget i närheten av föraren när figuren avbryter sin rörelse framåt.

72.  Då och då förekommer hundar som blir fullständigt skräckslagna av figurens uppträdande. Dessa hundar brukar inte vara svåra att känna igen och bedöma. Symtom på skräck av sådant format är alltid klara och tydliga. Symtomen kan vara desamma som tidigare nämnts i samband med rädsla men med avsevärt större intensitet och utslag. Emellanåt kan skräcken bli så stor att hunden får diarré och tömmer tarmen eller den kan få veritabla kräkningsanfall. Vanligare är kanske olika former av hysteriskt uppträdande som t e fullkomligt hänsynslösa försök till flykt med våldsamma kastningar av kroppen för att bli fri från kopplets (linans) hämmande inverkan. I extrema fall kan såväl de våldsamma flyktförsöken som diarré och kräkningar uppträda samtidigt. Innan sådan hund kan dådkraftsbedömas för gott måste hundens nerver, temperament och hårdhetsgrad värderas. Hund som har svag dådkraft, labilt nervsystem, livligt temperament och dessutom vek, förefaller alltid vara mindre dådkraftig än vad den i verkligheten är. Den skenbart bristande dådkraften kan bero på de andra uppräknade egenskaperna, som mycket ofta kommer till synes under dådkraftsprovet. Å andra sidan kan en hund med mera flegmatiskt temperament och som samtidigt kanske besitter viss grad av hårdhet före falla vara mera dådkraftig än vad den i själva verket är. Som allmän regel kan gälla att svaga nerver, ett livligt temperament och vekhet alltid inverkar negativt på hundens synliga dådkraftsreaktioner. Däremot inverkar starka nerver, benägenhet för flegma och större hårdhet positivt.

73.  Inte så sällan förekommer att hund, som känner sig hårt pressad under dådkraftsprovet, helt plötsligt avbryter vad den just håller på med och ägnar sig åt någonting helt annat. I regel yppar det sig i form av angreppstendensen eller angrepp (lek) på någonting i närheten – vanligen ett dött föremål – men även föraren kan bli utsatt. Sådan handling kallas för surrogathandling men kan också vara en s.k. omslagshandling. Beteendet är inte vanligt när någon känsla starkt dominerar över övriga känslor, utan förekommer mest då exempelvis (och vanligast) lusten att fly eller att angripa är ungefär lika stor och därför var för sig hämmar en utlösning av den motsatta känslan. Troligen förekommer något som man kan likna med kortslutning i hundens hjärna. Företeelsen är alltid ett säkert kännetecken på att hunden befinner sig i stark affekt men pekar aldrig ut varför. Vid dådkraftsprovet kan man dock ta för givet att företeelsen utlöses av konflikten mellan lusten att fly (rädslan) och lusten att kämpa (försvarslust/kamplust). Hunden är alltså mycket rädd och därtill försvars- och kamplysten, i varje fall försvarslysten. Konflikten löses ofta genom att hunden vänder sig mot något som inte stimulerar rädslan varigenom angreppslusten kommer att dominera och resultatet blir något slag av angreppshandling. I förbigående kan nämnas att sådant utlösande av viss känsla mot ett surrogatobjekt är mera vanlig i de fall då jaktlusten är inblandad men inte kan utlösas på normalt sätt på grund av att hunden hämmas i sitt jagande av t e stängsel eller liknande.